Halloj! Jag testade något så knäppt som tandemhoppning (skydive) i Queenstown på södra ön i Nya Zealand. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle göra det före Mickus (min resekompis på Nya Zealand) började prata om att göra skydive. Efter en hel del problematik med öronen efter mitt första dyk sade doktorn åt mig att jag inte ska testa på skydive eftersom trycket som öronen erfar när man faller ner i 220-230km/h kan göra så att jag får problem igen. Eftersom jag hade varit problemfri i över två månader testade jag i alla fall och var noga med att tryckutjämna öronen hela vägen ner. Och det gick vägen!!
Här har vi nyss hoppat ur flygplanet på 4 kilometers höjd och vi faller nu ner i en hisnande fart i 40 sekunder. Efter det vecklades fallskärmen ut och jag kunde njuta lite mer av färden. Det var meningen att man skulle släppa taget om sin sele efter att man kände hur flyginstruktören klappade en på axeln, men det lyckades inte riktigt min hjärna begripa. Jag höll envist fast i selen i åtminstone 30 sekunder före jag till sist släppte taget.
Min flyginstruktör tappar hoppet om att jag ska släppa atget och ser lagom uppgiven ut. :)
VILKEN UTSIKT!!!
Den vita ballongen var inte vår fallskärm eftersom den är så liten. Dess uppgift var istället att hjälpa oss styra.
Här har vi nyss hoppat ur flygplanet på 4 kilometers höjd och vi faller nu ner i en hisnande fart i 40 sekunder. Efter det vecklades fallskärmen ut och jag kunde njuta lite mer av färden. Det var meningen att man skulle släppa taget om sin sele efter att man kände hur flyginstruktören klappade en på axeln, men det lyckades inte riktigt min hjärna begripa. Jag höll envist fast i selen i åtminstone 30 sekunder före jag till sist släppte taget.
Min flyginstruktör tappar hoppet om att jag ska släppa atget och ser lagom uppgiven ut. :)
VILKEN UTSIKT!!!
Den vita ballongen var inte vår fallskärm eftersom den är så liten. Dess uppgift var istället att hjälpa oss styra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar